Den senaste tiden har jag tänkt så mycket att jag blir tokig på mig själv.
Allt händer verkligen just nu, jag hinner inte med.

En viktig sak som nyligen har hänt som jag är inte så glad över, fast som jag ändå är stolt över, är att en av mina bästa vänner har flyttat 20 mil härifrån.
Hon har tagit steget fullt ut, vågat satsa, vågat lämna det trygga och ja, dyka rakt ner i det okända.
Det är inte alltid så lätt, vare sig för henne eller mig, men jag är oerhört stolt över henne.
Att hon verkligen gör det.
Saknaden är enorm..
Jag vill bara att du ska veta att jag stöttar dig, stöttar ditt val men.. samtidigt så är jag såklart jätteledsen över att du inte bor 100 m ifrån mig längre.... att inte kunna ringa och säga: hej, vi ses om 5 min, promme? Det känns.