Sitter här och äter en jävla massa glass kort och gott.
Ja, för gott är vad det är. Och en glass om dagen är bra för magen har jag hört..

I dessa sökningstider råder det en viss spänning i luften vart man än går.
Alla är hispiga, alla är smått negativa och ingen tycker att de duger. Iallafall inte för stunden.
Det är verkligen en otrolig påfrestning att göra en audition..
Pressen att prestera vid just det tillfället - ja man blir nästan spyfärdig. 
Dessutom kan man ju inte vara på topp varje dag, och det gäller att hitta formen till just det tillfället..
Och även om man känner sig förberedd, laddad och på topp så växer paniken när man stapplar in till juryn på skakiga ben och ser deras bistra och koncentrerade miner. Det är helt enkelt en riktig pärs.
Men värst av allt är när man ska se efter på listan om man har gått vidare/ kommit in eller tack och adjö. 
Paniken kryper längs ryggraden när man inser att alla nummer finns med, förutom ja, just mitt nummer...?
Lika jobbigt är det att se hur ens vänners nummer inte finns med.
Drömmar går i kras, tårar rinner och hoppet är som bortblåst.
Att sedan berätta för sina nära och kära som så vänligt och omtänksamt undrar hur det har gått; ja det är inte det roligaste heller. De menar inget illa, men i den stunden orkar man helt enkelt inte med att höra "nej, gud va tråkigt, du som är så duktig... jaha, vad ska du göra nu?"
Det räcker med ett "synd, bra jobbat" - för resten och mycket mer tänker man redan..

Men det är bara att bita ihop, le och fortsätta kämpa.
För livet går faktiskt inte under - även fast det känns som det för stunden.
Tänker på er.
Tänk på mig.